Rasens uppkomst
"Den Sibiriska kattrasen uppkom genom att raskatter från Ryssland parade sig med vildkatter från Sibirien. Det uppkom en mängd olika raser men det var endast de som var bäst anpassade till det hårda klimatet som överlevde. I början av 1800-talet hade borgmästaren i den sibiriska staden Irkutsk 17 katter. Denne kattälskare gav bort kattungar till sina bekanta. Trots att informationen är knapphändig så kan man ändå förstå att grundrasen hos dessa måste ha varit Angora.Den Sibiriska katten har mycket bra resistens mot infektionssjukdomar. Dessutom är den mycket självständig, stolt och vacker. De bildar ofta par som är trogna varandra livet ut. Färgteckningen kan ofta vara ett typiskt randigt mönster på ryggen och sidorna, ibland ett tydligt M i pannan, vita tassar och vit teckning på hals och bröst, med prydlig "krage" eller man och pantalonger på benen. Pälsen är betydligt längre på sidorna än på ryggen. Tofsar på öronen och mellan tårna och polisonger på kinderna.Den Sibiriska katten har ett mycket högt intellekt och de har alla en egen personlighet. Liksom hundar respekterar den ofta bara en familjemedlem och räknar snabbt ut vem som är ledaren i familjen. När katten väl vet vem denne är kan den tolerera nästan vad som helst från denne övriga familjemedlemmar betraktas som flockmedlemmar och likvärdiga katten själv."Utdrag ur en rysk skrift: Text: Inna Shustrova, Moskva. Översättning: Vera Brännström, Arboga.
Sibirisk katt historia
Den Sibiriska katten hörstammar enligt många från de ryska immigranter som under 1700-talet tog med sig katter när de flyttade till Sibirien. Sibirien är inget jordbruksland och ursprungligen befolkades Sibirien av nomader, fiskare och jägare. Katten var ett älskat husdjur och behövdes inte i första hand till att hålla råttorna borta från sädesmagasinen. Så småningom, kanske tack vare inblandning av lokalt förekommande katter eller det hårda klimatet, så utvecklade katterna en lång, tjock och vattenavstötande päls. Det hårda livet formade dem till utmärkta jägare.
Långt ifrån Europa utvecklades dessa katter till en frisk och härdig ras med en stor genpool. Så småningom kom rasen tillbaka över Uralbergen till Moskva och St. Petersburg och kattklubbar uppmärksammade den enastående rasegenskapen hos den Sibiriska katten som unik. Vad som är mycket intressant är att många hävdar att rasen saknar FEL D-1, vilket är ett av de ämnen som är mest allergiframkallande hos katter (länk till Hypo-Allergenic Fur). Det finns dock upp till dags dato inga vetenskapliga bevis för detta, men många uppfödare och kattägare kan berätta om allergiker som tolererar dessa katter mycket väl. "Kärt barn har många namn", säger ett ordspråk och historierna om den Sibiriska katten är också många. Det mest korrekta är nog att enbart säga att Sibirisk Katt är en benämning på den inhemska semi-långhårskatten från det forna Ryssland.
Det dröjde dock innan den Sibiriska Katten etablerades som raskatt utanför Ryssland. 1997 godkändes rasen av Fèdèration Internationale Félinde d'Europé (FIFe) och fr.o.m 1998 fick rasen certifikaträttigheter. Redan 1996 importerades de första Sibirierna till Finland, men det dröjde ända till år 2000 innan 10 Sibirier importerades direkt från Ryssland till Sverige. Gunilla Wikström och Vera Brännström förde då in två hanar och åtta honor från St. Petersburg och Moskva. År 2001 låg den Sibiriska katten som nummer 20 på SVERAKs Stambokstopp med 39 registrerade katter.
Den Sibiriska Katten är medium till stor. Det tar ca 5 år innan den är fullvuxen. Huvudet är massivt med en bred och lätt rundad panna. Kindbenen är höga och profilen har en svag inbuktning. I profilen ger nosens övre linje ett lätt rundat intryck. Öronen är medium i storlek, svagt lutade framåt och med rundade öronspetsar. Ögonen är stora och lätt ovala. Kroppen ska ge ett rektangulärt intryck med kraftig benstomme och muskulös kraftig nacke. Tassarna är stora och runda och med tofsar mellan tårna. Svansen ska vara lång och rundad svanstipp och täckt runt om med kraftiga hårstrån. Pälsen är mycket tät och får inte ligga tätt intill kroppen utan den ska skikta sig. Överpälsen är vattenavstötande och ska kännas något sträv. Tofsar i öronen, en kraftig pälskrage och pantalonger på bakbenen skyddar ursprungligen mot den arktiska kylan. Nästan alla färger på pälsen är godkända, dock inte "Neva Masquerade" som innebär "colour-point". När det gäller färgen på ögonen är grönt att föredra.
Den Sibiriska katten har ett mycket trevligt temperament - de är pratsamma, sociala och läraktiga. Jägarinstinkterna gör att de är mycket bra att klättra och att hoppa, trots detta går det utmärkt att ha dem som innekatter om de bara har tillgång till klösmöbler och leksaker.
Den Sibiriska katten påminner mycket om den Norska Skogkatten och Maine Coon och många undrar hur man egentligen ser skillnad på dem! Väldigt förenklat kan man säga att Skogisar ska ge ett trekantigt intryck, Maine Coon ett fyrkantigt och Sibirier ett runt intryck...
Text: Eva Gunnarsson, S*Nikopeja